Det är otroligt hur mycket många kan betala för något riktigt gott. För ett par år sedan fick jag ett recept på gravad älgfilé från en kompis. Jag justerade en del i det och publicerade det i en matspalt jag skriver i en tidning. En annan kompis, en riktig matentreprenör, läste spalten och frågade om han fick använda det kommersiellt. Jag svarade förstås ja, det finns i vilket fall som helst ingen copyright på recept. Och så lät det ju lite kul. Slutresultatet blev att renfilé producerad enligt receptet såldes för över 1000 kr/kg på julmarknad i London.
Var det värt så mycket? Tja, min filosofi är att något är värt så mycket som någon är beredd att betala. Den viktiga frågan rör inte sådan här lyxkonsumtion, utan våra vardagsvaror. Då är det inte fråga om tusenlappar utan om några få kronor för att få saft och sylt utan konserveringsmedel och andra tillsatser. kött från djur som mått bra, grönsaker som inte fått sina gener manipulerade, etc etc. Är vi beredda att betala det? Det är den avgörande framtidsfrågan.
