Ostar är allt något alldeles särdeles. Jag och Damen hade en fantastisk upplevelse häromdagen av tre ostar jag inköpt på Ostboden i Uppsalas saluhall. Det var en klassisk Roquefort, en sotad fårost från sydöstra Frankrike samt en ny upplevelse, en hårdost lindad i kastanjeblad som var en av de godaste ostar jag smakat men som jag tyvärr tappat namnet på.
Jag blir sällan så glad som när jag smakar en riktigt god ost. Jag har ingen bra förklaring varför. Kanske är det barndomens begränsade ostutbud – som mest bestod av Hushållsost och Port salut – som jag nu kompenserar för.
Var ädla, smakrika ostar sällsynta på 60- och 70-talen? Det är i varje fall min minnesbild. Jag minns en gång när familjen hade varit till Norge och köpt ost (samt socker och smör, populärt på den tiden) och min morbror som besökte oss då hade inhandlat en bit "Gammelost". Min mor tillät inte att osten över huvud taget förvarades i huset, utan han fick ha den på verandan. Jag smög förstås dit och snattade någon småbit då och då...
Naturligtvis hade det funnits lagrade ostar i Sverige i hundratals år innan detta. Men kanske var det så att doft- och smakrika ostar förknippades med "Fattig-Sverige"; något man ville komma bort ifrån. Det är först nu som svenska, långlagrade ostar börjar komma till heders igen, precis som laxen och sillen gått från att vara fattigmansmat till festmat.
Nåväl, nästa vecka blir det en tripp till Östersund och då ska jag se om det finns några nya lokala ostar att sätta tänderna i. Här är för övrigt ett senkommet tips: Köp vanlig juledamer när den är billig efter jul och lagra den så länge du vill. Den bara vinner i smak. Själv inhandlade jag 2 st enkilosostar, men min personliga karaktär (eller snarare avsaknad därav) har bara tillåtit att jag har en kvar nu...
