Smått om grädde i Arlas "Gräddmjölk"

Jag brukar inte direkt stå först i kön för att gratulera Arla till sina metoder och marknadsföring. I dagarna har jag fått ytterligare vatten på den välkända kvarnen. Arla lanserar "Gräddmjölk"...

Som alla som kommit inom 20 meters avstånd från en kokbok vet, är gräddmjölk en blandning av grädde och mjölk. Vanligt är att man tar hälften av varje. Jag använder gräddmjölk väldígt ofta, både såser och grytor blir smakrika och inte så tunga som om man skulle använda ren grädde.

När Arlas gräddmjölk dök upp så tyckte jag mest att det var ytterligare en av alla dessa onödiga produktvarianter, folk måste väl klara av att blanda mjölk och grädde själva. Sedan tittade jag lite närmare och såg att produkten innehåller bara 6% fett. Man behöver inte vara ett mattesnille för att inse att om man blandar 50/50 av mjölk med fetthalt 3-4% och grädde med fetthalt 40% så kan det inte bli 6%.
Alltså: Arla har "lånat" (nu var jag snäll) ett vedertaget begrepp och klistrat det på en helt annorlunda egen produkt. Det står också på paketet att detta är ett alternativ till matlagningsgrädde – som håller 12% fetthalt. Hederligt hade därför varit att kalla produkten för "Matlagningsgrädde Lätt" eller liknande. Men Gräddmjölk låter förstås oerhört mycket mer attraktivt.

Är detta ett stort problem eller gnäller jag bara? Det är klart att det finns värre saker här i världen, men det här är så onödigt. Varför ska man blanda bort korten för konsumenterna? Det värsta är väl att gräddmjölk finns i otaliga recept och en ovan matlagare kan mycket väl tro att det rör sig om Arlas "gräddmjölk". Men ersätter man riktigt gräddmjölk med Arlas lågfettvariant kan jag garantera att resultatet inte blir det avsedda.

Sedan tror jag inte ett dugg på reklamens påstående att Arlas gräddmjölk är en blandning av färsk mjölk och färsk grädde. Den har säkerligen gått igenom samma industriella processer som den mesta Arlamjölken. Dessutom är den hårdpastöriserad. Men det är klart; någon gång har ju mjölken varit färsk...

Matens värde (?)

Det är otroligt hur mycket många kan betala för något riktigt gott. För ett par år sedan fick jag ett recept på gravad älgfilé från en kompis. Jag justerade en del i det och publicerade det i en matspalt jag skriver i en tidning. En annan kompis, en riktig matentreprenör, läste spalten och frågade om han fick använda det kommersiellt. Jag svarade förstås ja, det finns i vilket fall som helst ingen copyright på recept. Och så lät det ju lite kul. Slutresultatet blev att renfilé producerad enligt receptet såldes för över 1000 kr/kg på julmarknad i London.

Var det värt så mycket? Tja, min filosofi är att något är värt så mycket som någon är beredd att betala. Den viktiga frågan rör inte sådan här lyxkonsumtion, utan våra vardagsvaror. Då är det inte fråga om tusenlappar utan om några få kronor för att få saft och sylt utan konserveringsmedel och andra tillsatser. kött från djur som mått bra, grönsaker som inte fått sina gener manipulerade, etc etc. Är vi beredda att betala det? Det är den avgörande framtidsfrågan.

Ost är livet

Ostar är allt något alldeles särdeles. Jag och Damen hade en fantastisk upplevelse häromdagen av tre ostar jag inköpt på Ostboden i Uppsalas saluhall. Det var en klassisk Roquefort, en sotad fårost från sydöstra Frankrike samt en ny upplevelse, en hårdost lindad i kastanjeblad som var en av de godaste ostar jag smakat men som jag tyvärr tappat namnet på.

Jag blir sällan så glad som när jag smakar en riktigt god ost. Jag har ingen bra förklaring varför. Kanske är det barndomens begränsade ostutbud – som mest bestod av Hushållsost och Port salut – som jag nu kompenserar för.

Var ädla, smakrika ostar sällsynta på 60- och 70-talen? Det är i varje fall min minnesbild. Jag minns en gång när familjen hade varit till Norge och köpt ost (samt socker och smör, populärt på den tiden) och min morbror som besökte oss då hade inhandlat en bit "Gammelost". Min mor tillät inte att osten över huvud taget förvarades i huset, utan han fick ha den på verandan. Jag smög förstås dit och snattade någon småbit då och då...

Naturligtvis hade det funnits lagrade ostar i Sverige i hundratals år innan detta. Men kanske var det så att doft- och smakrika ostar förknippades med "Fattig-Sverige"; något man ville komma bort ifrån. Det är först nu som svenska, långlagrade ostar börjar komma till heders igen, precis som laxen och sillen gått från att vara fattigmansmat till festmat.

Nåväl, nästa vecka blir det en tripp till Östersund och då ska jag se om det finns några nya lokala ostar att sätta tänderna i. Här är för övrigt ett senkommet tips: Köp vanlig juledamer när den är billig efter jul och lagra den så länge du vill. Den bara vinner i smak. Själv inhandlade jag 2 st enkilosostar, men min personliga karaktär (eller snarare avsaknad därav) har bara tillåtit att jag har en kvar nu...